Buhuhuhuuu....
Hej!
Idag åkte kineserna hem. Det går inte riktigt in att vi kanske aldrig mer ska få träffa dom...
Först kunde jag inte gråta, det känndes så fel att bara stå där och skratta. Det var först när dom gick ut från skolgården som tårarna kom. Och då kom det inte lite. Monica sa att vi inte fick gå ut på gatan och vinka av dom, men så klart var det ingen som lyssnade på henne. Det var så sorgligt utanför bussen när (nästan) alla grät. Det var några kineser som delade ut små lyckoamulleter (jag tror i alla fall att det var det). Jag fick en liten röd som var formad som en gitarr ungefär. Den var jättefin. Jag kommer ha kvar den i hela mitt liv som minne av dom. Nu klarar jag inte av att skriva mer om dom för då kommer jag att få ett utbrott eller nått. Så det finns väl inte så mycket mer att skriva om.
Hejdå!
